tisdag 15 maj 2007

Det finns hopp

Fånigt, kan man tänka - att jag går och oroar mig för fostervattenprovets resultat, när det finns familjer som har så otroligt mycket mer och påtagligt att vara oroliga för.

Men jag vill att det här livet skall få leva, bli ett friskt, fritt och underbart barn med alla möjligheter vi kan ge det att växa upp och bli en lika knasig och lycklig vuxen som vi, vi som snickrat ihop det.

I tisdags förra veckan togs provet. Har inte fått något brev ännu. Men de har inte ringt heller (vilket är bra). Vi glömde otroligt nog att säga till om att vi ville veta vilket kön det lilla livet har.
I morgon bitti skall vi gå på det ordinarie ultraljudet, måste fråga då om vi kan få veta det ändå på något vis.

Det gick jättebra på fostervattenprovet, det gjorde mindre ont än ett vanligt blodprov, även om det höll på i någon halvsekund längre. Sambon blev oerhört kallsvettig och svag, han började betvivla att han kommer att klara förlossningen. Men - den dagen den sorgen!
Jag tittade ju inte på "sprutan" vilket sambon gjorde, utan jag hade blicken fastlåst på den lilla skärmen ovanför där man kunde se bääben.

I förrgår, eller i lördags, kände jag för första gången att jag har en "bula" i magen. :-)
Helt otroligt, jag känner mig lätt fixerad vid känslan, och den är inte på något vis otrevlig utan helt och hållet tvärt om.

Min kropp är inte min just nu, den är inte bänglig och ful och fet och blek och gasig och bråkig som den brukar, den FUNGERAR, den håller på att bygga en liten ny människa. Helt otroligt.
Det finns hopp, som sagt. Jag tror det blir något av det här.

Snart nog måste jag väl berätta på jobbet, än så länge tycker inte jag att det syns i alla fall. Men byxorna är definitivt trängre nu (och inte ens det käns fel! :-D).

Inga kommentarer: