Vår lille man har funnits hos oss i ett år nu. Helt otroligt.
Før precis ett år sedan låg jag på en førlossningssal och undrade vad som egentligen hænde. Jag hade inte ont, hade fått påfyllning av epiduralen, men efter 17 timmars helt værldsomvælvande fysisk upplevelse (omvælvelse?) var jag førstås sliten. En av de tre forskarna som intresserat sig før vår førlossning hade precis gett upp, hon hade væntat och væntat på att vår bebis skulle bestæmma sig før att komma ut men till slut hade hon fått lov att ge upp. Dagpersonalen på førlossningen hade vi inte sett av på ett tag. Vi hade varandra och det trygga tickandet från CTG-apparaten som rapporterade Tobias snabba små hjærtslag.
Bara en dryg timme senare hade vi træffat honom før førsta gången. Och førlorat oss sjælva på kuppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar