Oj oj, nu hände det igen - Tobias började skrika rakt ut där han låg i sängen. Nappen var inte intressant (den ramlade ur munnen på honom). Han var kallsvettig och låg raklång på ryggen mitt i sängen med hela lilla kroppen spänd och armarna fäktande omkring. Han hade ögonen stängda och skrek verkligen, inte grät/klagade som han annars kan göra när han vaknar till om natten.
Uschiamig!
Jag försökte vända honom på sida, men det hjälpte inte. Jag tog upp honom och höll honom och pratade med honom, helt utan reaktion. Sen bar jag in honom till vårt sovrum och tänkte att den svala sängen och en vaggvisa skulle lugna, men det fick motsatt verkan och han började slå omkring sig och satte sig tillslut upp. Han var helt "borta" och ögonen var fortsatt stängda allt medan skrikandet fortsatte. Jag plockade upp honom i famnen igen och höll honom nära och i hallen utanför våra sovrum verkade han till slut vakna och skriket övergick i snyftande andetag och tårar. Men han slappnade äntligen av och jag bar tillbaka honom till hans egen säng. Han lade sig till rätta på sidan, tog trasan och nappen och slappnade av (även om hans andetag fortsatte låta snyftande ett bra tag).
Jag strök honom över pannan till hans andning lugnat sig något och gick sedan ut - sen har han sovit.
Så tokigt. Läskigt, och tokigt.
Mer om nattskräck:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Nattskr%C3%A4ck
http://www.sjukvardsradgivningen.se/fraga_sjukvardsradgivningen/Article.aspx?a=18666
1 kommentar:
Har inte tittat på dina länkar än, inte påmint mig om hur nattskräck beskrivs. Men som en darrig tröst, kan jag ju berätta att jag jälv googlat nattskräck vid åtminstone ett par tillfällen. Kommer inte alls ihåg vilket av barnen som oroade mig då, men jag har inte behövt fundera på det på väldigt länge i alla fall.
*ta-i-trä*
*kramar*
Skicka en kommentar