Tobias var för hungrig för att äta frukost idag, hjälpars vilket elände...
Detta var en direkt påföljd av att han var för trött för att äta kvällsmat igår kväll. Det är en otroligt enkel matematik det här med barns humör, egentligen. Om de bara äter tillräckliga mängder och viktigast av allt, i rätt tid, så går det för det mesta hur bra som helst!
Men inte i morse. Han vill och vill inte. Vill inte äta, vill inte gå från bordet. Vill inte vara tyst. Vill inte smaka mammas/pappas etc. Vill inte läsa. Orkar bara skrika och klaga på läget rent allmänt.
Till slut lurade vi honom att "stjäla" några godbitar (katrinplommon och macka-macka med leverpastej) från min tallrik och då lossnade det. Innan mackan var uppäten satt den unge mannen och småsjöng och var hur glad som helst...
Puhhhh... Men vilken pärs det är, det där lilla kriget som utspelar sig till man fått upp blodsockernivåerna den där kritiska lilla mängden... oj oj. Det är då man är så oändligt tacksam att vi är två ibland, för det är inte helt okomplicerat att själv hålla humöret när man är ensam om detta spel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar