Älskade Kristina

Idag var jag till MVC för att kolla upp mina eksem. Eksemen hade typiskt nog dagen till ära lugnat sig så att jag fick peka på till synes helt friska delar av mitt ansikte i mina försök att förklara hur mycket det brukar flaga och klia... Doktorn hade inget att säga om detta mer än att jag skall vara mycket sparsam med hydrokortisonsalva och alltid använda vattenfria hudvårdsprodukter och läppsalvor. Ja ja, what else is new? Nu, såhär lagom många timmar efter undersökningen har allt blossat upp igen, inte värre än någonsin men väl rödflammigt och kliande... *suck*

Doktorn tittade också på min journal och konstaterade att Karolinska hade rapporterat bulans beräknade förlossningsdatum till 4 juli. :-)) Vilken dag att födas på! :-D

På vägen in till MVC blev jag insläppt av Kristina, den fantastiska barnmorskan som hade vår föräldrakurs när vi väntade Tobias (hon mumindamen som skrämde ordning och reda i alla karlarna). :-) Hon kände igen mig och uttryckte glädje över att se mig igen och sånt är alltid trevligt! På vägen ut fick jag ett infall och knackade på hennes dörr för att fråga om det här med fosterrörelser och ljud.

Jag har ju varit så otroligt otroligt orolig senaste veckorna. Så fort jag inte har något annat för mig tänker jag på att något inte står rätt till därinne och börjar föreställa mig alla de otäckaste scenarierna... :-/

Enligt Kristina kan man höra något med dopplern redan i vecka 11-12 och hon bad mig hoppa upp på britsen så skulle vi kolla. HON FATTADE PRECIS. "Och hör vi inget med dopplern tar vi en titt med ultraljudet" fortsatte hon, fatta så snäll människa. Hon kände på bulan och konstaterade glatt att "ja här har vi en liten fin en", applicerade gel och DÄR KOM DE.
De underbara, små, snabba snabba hjärtslagen.... *lycklig*
Bulan rörde sig väldigt mycket och hon fick följa efter med dopplern för att höra något så hon kommenterade att det var en väldigt pigg och rörlig liten en därinne.

Jag började grina och tackade så väldigt väldigt mycket för att jag fått veta.
Hon tröstade mig och sade att det var inte för inte de här veckorna efter första trimestern kallas "de svarta veckorna". Då mammorna börjar misstro att det faktiskt är något därinne och börjar oroa sig som mest "det är ju egentligen nu ni behöver komma in oftare, inte senare" sade hon.

Oh så skönt. OH. SÅ. SKÖNT.
Jag grät hela vägen ut ur vårdcentralen och halvvägs in på centrum, graviditetshormoner säger jag bara... :-D

Men det var SÅ skönt att veta att det tickar ett friskt litet hjärta därinne. :-)