Ja vad gör man?

Vattnet på, mammas och pappas tandborste testas

Det tar bara ett par sekunder för Tobias att hitta på något hyss. Oftast rör det sig ju om harmlösa och mestadels ofarliga saker som att tömma lådor/skåp eller leka med saker som inte skall lekas med (tex fjärrkontroller och datorer etc). Men ibland blir det mer harmfullt, som det att han rivit lös stora sjok av tapeten i både köket och hallen. Eller möblerat om det mesta på kontoret eller rivit sönder en bok.

De flesta motgångar leder till oproportionerligt mycket skrik och gråt. Han slåss och slänger det han har närmast till hands (leksaker, konservburkar, mat, you name it...) - tack och lov inte ofta i den generella riktningen lillebror befinner sig. Golvet blir sig inte likt, inte heller konservburkarna, men det är ett mycket mindre bekymmer än det som händer med vårt förhållande. Jag har inte så många medel/verktyg till min hjälp och det är ohyggligt svårt att bryta igenom hans känslosvall när det stormar som mest och det tröttar verkligen ut oss båda.

Idag kom det ett litet och lyckligtvis tomt glas flygande i axeln på mig när jag hade böjt mig åt sidan för att titta till David, inget gick sönder men det är så fruktat svårt att få honom att förstå att det inte är OK att göra sådant. Tidigare sade jag åt honom på skarpen att det inte är OK att kasta konservburkar i golvet och han blev så arg att han slog mig. Då blev jag arg tillbaka och sade åt honom ännu skarpare att det inte är OK att slåss. När jag bad honom säga förlåt vägrade han (han har litet hum om hur det fungerar nu, det där med ordet förlåt). Jag hade inget val än att handgripligen utvisa honom till hallen där han fick hålla sig till han lugnat ned sig nog för ett förlåt och en kram.
Det mesta buset hittar han på när jag ammar David och inte kan flyga upp direkt och ta tag i situationen. Men grälen utspelar sig utan undantag när vi gör saker tillsammans, som till exempel idag när jag försökte bryta en negativ spiral av "nej, inte" med att rita något tillsammans. Det funkade inte alls eftersom jag gjorde misstaget att använda pennor som han inte får använda helt själv (och framför allt inte på köksbänken). Det slutade med fullt krig och tårarna fullständigt sprutade ur honom innan jag gav upp och bad honom gå ut och leka för sig själv i hallen igen.

Det är ljudligt, mycket ljudligt, det är känslomässigt och jag känner mig som en rutten mamma. Blä.

Han är så fin när han sover...