tisdag 2 oktober 2007

Fyra par kvar

Hupp, så var vi bara fyra par kvar på föräldrakursen. Det var sista kurstillfället i och för sig så ett visst bortfall var ju väntat (en av dem som fått barn nu hade beräknat datum till den 5 oktober, så jag var inte nästa i kön som jag tänkte).

Men det är lite lustigt ändå. Jag hoppas bäben kommer i tid. Inte för tidigt, men inte heller allt för mycket för sent. :-)

Denna gång pratade vi om amning och relationer. Två separata ämnen, men lika viktiga båda två.
Ingen av oss blivande föräldrar hade något annat för oss än att det naturligtvis är amning som gäller. Funkar det inte så funkar det inte förstås, men det är värt att försöka ett par veckor (i värsta fall månader) innan man ger upp. Det var lite prat om smärtor, mjölkstockning och annat, men hon poängterade att det finns hjälp att få. Jag minns när syrran fick mjölkstockning, herreje, det var inte smärtfritt, usch. Men det gick ju faktiskt över, otroligt nog. Och det finns folk på telefonen på amningsjouren dygnet runt (rätt fantastiskt faktiskt).

Det här med relationer är ju lite svårare att förutsäga. Vi känner oss ganska trygga med det, S och jag, eftersom vi pratar så mycket och kramas så mycket hela tiden. Förhoppningsvis kommer vi att vara såpass lyhörda att vi märker om något har börjat gå fel, så att vi inte tappar bort varandra på vägen? Men det är ju helt omöjligt att förutse allt som kommer att hända och hur vi kommer att ändras när bäben är född. Trötthet är ju inget att leka med. Inte heller hormoninducerad depression. S påminde mig om att han har fått viss övning i detta genom min väl så läskiga PMS.
Jag fattar bara inte hur jag själv skall komma på att det är en extern faktor som gör att jag känner mig självmordsbenägen? Normalt tar det en dag eller två när jag har PMS, att fatta att världen faktiskt inte är emot mig och jag inte är helt värdelös, och den insikten hänger normalt ihop med att jag tillslut får mens. Men nu? Nu får man ju ingen mens, bara fler vaknätter och kanske en bäb som plockar upp att mamma inte mår bra och blir jätteledsen och extra kinkig... USCH. Vi borde komma på något signalsystem, något S kan göra eller säga till mig när och om han uppfattar läget som kritiskt så att jag kan pallra mig iväg till någon och få hjälp.
OM det någonsin blir så förstås.

Det kan ju bli hur solrosigt som helst. :-)

Jag sätter mina kort på det, att det kommer att bli bättre än jag tror. Och jag tror starkt på det där jag hört så många föräldrar säga - det går över - det är bara för en kort tid. Vad det än är för läge rör det sig ju sällan om mer än en månad i taget. Sen går det över. Sen blir det bättre.

Får säga som min systerdotter - drick lite vatten så känns det bättre sen. :-)

Inga kommentarer: