lördag 27 oktober 2007

Terapeutisk läsning

Jag har läst om förlossningar mer eller mindre oavbrutet sedan vår egen. Dels i någon av "vänta barn" magasinen jag inte hann läsa innan, dels på nätet och dels i informationsbroschyrerna från vården (som jag borde ha studerat innan...). Nu känns all den här informationen ytterst relevant och hyperintressant. Andras förlossningsberättelser är plötsligen hundrafalt mer intressanta (innan ville jag helst filtrera lite, jag ville inte veta för mycket, speciellt som en del av berättelserna kändes som rena skräckhistorierna...).
Men jag antar att det är samma fenomen som med andra saker man inte provat på, som dykning tex - om man inte faktiskt svävat viktlös och andats under vattnet kan man inte ha mer än en romantisk föreställning om hur det är (beror ju på ens uppfattning om själva aktiviteten förstås).

Min uppfattning om hur förlossningen skulle vara var nog egentligen inte så långt från hur det slutligen blev. Men jag hade en mycket starkare dragning åt "worst case scenario" än verklighetens scenario. Och det var HELT omöjligt att föreställa sig känslan, hur det skulle kännas rent fysiskt, och känslorna, hur starka de skulle vara. Jag led nog mest av en stark misstro av min egen förmåga. Bristande självförtroende, rätt och slätt.

Det fyller helt klart någon slags terapeutisk funktion detta läsande. Jag skall skriva ned min egen story också, när tiden är mogen. Det känns viktigt.

2 kommentarer:

Morskan sa...

Sis! Skriv din story NU - den version som du har i dig nu. Redan om bara några veckor, än mer månader, kommer du att skriva en annan version, då detaljer och känslor börjar sjunka undan. Tro mig.
Vårt minne runt storslagna händelser är skapt på det viset, särkilt om smärta/trauma varit inblandade. Vi kommer inte åt minnena i dess detaljrikedom efter en tid.
Jag såg en förlossningsfilm med min föräldragrupp i fredags och rördes som vanligt till en tår i ögat när barn efter barn till slut föddes och tänkte en stund på Rubens födelse. Pratade senare med G om det och sade, att det känns nästan personlighetskluvet - jag vet ju att jag födde honom, jag vet hur det gick till. Men jag kan bara snudda vid känslan av hur hans huvud trängde ut och smärtan kan jag inte frammana i min kropp hur mycket jag än VET att det gjorde ont.
Visst är det skumt?;O)

Så skriv nu, syrran...

Har ni ställt om klockorna?;O)

en annan sa...

Oj! Klockorna har vi glömt!
Och jag lovar skriva! :-)