Hjärtat slår fortare och fortare. Jag går så snabbt jag bara kan, det finns inga genvägar. Svetten stiger och det känns som om kroppen fylls av elakt ont adrenalin... Tobias GRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅTER. Och gråter och gråter och gråter! Det är helt tydligt att han håller på att dö därinne i vagnen.
Vad som skulle ha varit en skön eftermiddagspromenad urartade helt och blev någon form av barnvagnsburen siren istället... USCH!
Jag plockade upp honom och höll honom mot min axel - då slutade han gråta, han var upprörd men tyst. Hans små ögon var glansiga och rödgråtna, stackarn. Men mest av allt var han varm. Alldelens för varm för att trivas i vagnen. Jag var tvungen att lägga ned honom igen för att kunna gå hem, och gråten återupptogs. :-( Fy tusan!
Han hade ett par uppehåll i gråten, men stort sett grät han hela halvtimmespromenaden hem, och en kvart-tjugo minuter av heltimmespromenaden ut. Så får det ju inte vara, gråt är ju ingen faktor som gör promenader njutbara!
När vi kom hem lyfte jag upp honom snabbt och fick ur honom ur overallen - då var allt bra. Han var glad, nöjd och jättevaken. Inte hungrig och ingenting i blöjan. Han måste helt enkelt ha varit för varm. Skall ta undan fårskinnsåkpåsen till morgondagens utflykt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar