Ibland gör jag det svårare än det behöver vara. I morse kastade jag mig ur sängen efter en kvarts försök att somna brevid rörlig nyammad halvsovande Tobias och med ett okänt antal minuter på mig före S nästa snooze-larm. Tobias sparkade hela tiden av sig täcket, som han gör, S hade bestämt sig för att sova ner mot mitten av sängen och följdaktligen gick det bara inte att få upp täcket upp över min frusna överkropp. Hur som, jag kastade mig till slut ilsket ur sängen och väste argt åt S "nu får DU ta hand om Tobias" (två gånger, eftersom han inte hörde mig första gången). Sen stampade jag ned till köket och började slamrande plocka ur diskstället...
Åh hum. Arg var jag. Helt i onödan som vanligt förstås. S frågade lite trött varför jag bara inte bad honom krypa upp i sängen (och ta täcket med sig). Det hade ju varit enkelt förstås. Men ändå! Jag tror det är snoozandet som gör mig så ilsken. Jag vaknar, många många ringsignaler innan S stänger av eländet. Ofta får jag väcka honom så att han slår av det och jag hinner bli både lite arg och verkligen klarvaken. I värsta fall vaknar Tobias också.
Men oftast sover ju både jag och Tobias genom allt detta pipande och ringande, då är ju allt väl. Det är bara de här morgnarna när Tobias redan har ätit och jag inte hunnit somna som driver mig smått till vansinne. Jag bad S att ge mig mina tre sista mammalediga veckors morgnar snooze-fria, men han ville inte det. :-/
Nåväl. Nu skall jag skotta i Tobias lite gröt och sen skall vi åka och betala brädgården. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar