Femhundrasjuttioelfte gången, och en gång för mycket.
Jag tappade hatten helt och skrek rakt ut hela vägen in i köket, sen skrek jag lite till rakt i ansiktet på Tobias. :-( Både han och jag blev nog chockade av min reaktion på ett relativt litet hyss. Men värst av allt, outstanding värst av allt var att jag bar David i mina armar under hela utbrottet och han - han har inte varit sig själv resten av eftermiddagen. :-( :-(
Just nu sover David, efter att ha ätit länge och sovit vid min sida i ett par timmar. Men före dess grät han som om jorden skulle gå under, trots att jag höll honom. Han grät som om hans värld som han känt den upphört och ersatts av något riktigt hemskt. Jag har inte hört eller sett honom gråta på det viset mer än ett fåtal gånger. Har jag förstört hans medfödda tro på att 'mamma' är 'trygghet' nu? Har jag nu förändrat hans livs väg frammåt? :-( :-(
*ledsen*
3 kommentarer:
tänkte skriva nåt helt annat, men barn glömmer, som tur är...tänka före är bra
kram
Hur många decibel var det ?
Jag tror att det var din hastiga
rörelse som gossen reagerade på.
Små barn rycker till om du möter en person som talar högt, med gråt som påföljd.
Hur det än låter är ju mamma bäst
i allafall.
Fråga Tobias , han kan ju svara.
Översvämmning den "Femhundrasjuttioelfte" gången.
När det rinner över tänker man inte
ett skvatt men det vet inte alla
kram
:-) Så skönt med kommentarer från er! *kramar*
Lite för många decibel var det nog, är jag rädd, det var väl ungefär så många som jag någonsin kan uppbringa... Och gudarna skall veta att det kändes som en utomkroppslig upplevelse snudd på - var det verkligen jag som gjorde det där ljudet?
Jag hoppas hoppas att gossarna inte tar allt för mycket skada! ...och nu är det barnlås även på lådan med plastpåsar och alufolie. 8-)
Skicka en kommentar