Olöslig ekvation?

Det började bra, Tobias var på gott humör och vi hade fått en lagom sovmorgon (08:00). David åt innan vi gick ned men somnade inte om, där tror jag det började gå åt pipan... Han brukar normalt sova när vi käkar frukost och när han inte gör det är han som regel inte speciellt go och glad, han väntar liksom mest på nästa mål och så på promenaden till dagis då han brukar somna om.
Så - till morgonens ekvation lägges 1 grinig David.

Tobias var glad som sagt, ville ha "mockemock" (morgonrock) på och jag valde samma avslappnade klädsel och så gick vi ned. "Gjöt!" stod på menyn och medan jag gjorde gröt uppnådde David en grad av frustration som gjorde att det inte gick att sitta eller ligga någonstans själv. Jag kollade blöjan och upptäckte en liten klutt som genast avlägsnades. Nu börjar Tobias bli lite stressad av väntan och ljudnivåerna och lägger sin lilla röst till kören appropå att han inte fick decilitermåttet precis när han ville ha det (eftersom jag bytte blöja på David före jag gav honom det, gud förbjude).
Nästa faktor i ekvationen - 1 upprörd Tobias.

Sen gick det utför i rask takt. David grät om möjligt ännu mer när jag lade ned honom för att fixa gröten till mig och Tobias. Tobias ville inte ha gröt och gnällde så högt det gick om orättvisorna i att han inte fick på sig hakklappen (!). På med hakklappen. Gröten färdig. Sitta ned. Tobias tar en tugga av gröten, jag tar en tugga. David GRÅTER otröstligt. Tobias kommer ihåg att han inte vill ha gröt och börjar gnälla högljutt igen.
Jag tappar hatten - lägg till ekvationen 1 mamma med tappad hatt.

Jag höjer rösten, tar av Tobias hakklappen och ber honom sluta gnälla och lämna bordet OMEDELBART. Han börjar gråta, jag kör ut honom från köket och ber honom leka till han lugnat ned sig.
David GRÅTER.
Tobias gråter ute i hallen.
Jag får dåligt samvete och går ut och kramar Tobias och förklarar att han är jättevälkommen att komma att sitta brevid mig igen.
Han vägrar.
Jag tar honom i famnen och inser att hans blöja är full, byter den. David GRÅÅTER.
Jag frågar om Tobias vill äta lite frukost, erbjuder ett glas mjölk. Det fungerar och vi sätter oss vid bordet. Jag plockar upp David i famnen, han fortsätter gråta.
Tobias kommer på att han trots allt inte vill sitta vid bordet och förklarar ljudligt att han vill gå och sova (för då får han smokken). Jag tar av hakklapp och avvisar honom från bordet så länge han tänker vara så ljudlig.
Tobias gråter.
David gråter.
Jag gråter lite.
Jag lägger ned David och hämtar Tobias med pussar och kramar. Vi kommer överrens om att läsa en bok medan vi äter gröt. Det fungerar! David får sitta i IKEA-stolen medan vi äter. Tobias upptäcker att David sitter i HANS STOL och blir ARG. Tobias vill ha Davids leksak. Tobias får Davids leksak, eftersom David bara blir frustrerad av den.
David tröttnar på stolen och börjar gråta igen.
Jag skedar i Tobias sista skedarna gröt medan jag kittlar David på magen. Vi flyr bordet. Mitt te är kallt, men jag hann i alla fall äta upp min gröt.
Säkerhetsrensning av frukostbordet vidtas, David somnar i min famn. Tobias vill titta på "opp-å-hoppa" och jag slår lyckligt på TV'n...

1 grinig David
1 upprörd Tobias
1 mamma med tappad hatt
2 oätna grötar
- skall bli en fin lekfullt harmonisk morgon i hemmets lugna vrå.

Jag kan inte lösa den där ekvationen, med två gråtande barn och en oäten frukost. Hur kan man undvika att det blir såhär kaotiskt??

Nu sover David avsvimmat i babysittern på golvet och Tobias tittar på Händige Manny. Fridfullt värre. Radion pratar trivsamt om vardagen på Kista Brandstation, frukosten är bortdukad. Svårt att tro att vi bara några minuter tidigare knappt överlevt varandra! X-)

Men människan som myntade uttrycket "Morgonstund har guld i mund" hade då definitivt inte med två ungar som vaknat på fel sida att göra!