Det är så otroligt tröttsamt med trots. Speciellt när man är lite förkyld, höggravid och utan frukost. Precis varenda steg under denna morgon har varit kantad av "livsfarliga" rev i form av sammanbrott av husets yngste familjemedlem. Tillsammans har vi noggrannt undvikit så gott som allihop men det tar på krafterna...
Att vakna. Ta av blöja. Stiga ur sängen. Klä på sig uppe eller nere. Äta frukost. Borsta tänderna. Ta på sig ytterkläderna. Ta på sig mössa. Ta på sig vantar (han gick till slut ut i skitvädret utan vantar, men det dör han ju inte av). Allt gick förhållandevis bra, den enda som fick ett sammanbrott var jag och det kan jag nog tillskriva frånvaron av frukost...
Nu är mormor och barnen på väg till dagis i ruskvädret, jag skall äta frukost. Tack gode gud att detta trots går över (och tack för att mormor kunde komma hit och hjälpa mig med barnen!).
4 kommentarer:
Fast ibland undrar jag i alla fall om denna trots verkligen går över någon gång.... :)
det är ju då en olämplig tid med trots, för det kan väl inte vara medvetet, eller _under_medvetet
Det GÅR över och nej, det är inte medvetet som D trotsar.
Det är en obändig naturlag - de skall trotsa sig fram i tillvaron en period i treårsåldern, för att sedan komma ut som en förbättrad version av sig själva efteråt.
Det är bara så himla oturligt att det tajmar Ninjas antågande. <3
Ja, tack och lov att Tobias inte tajmat in någon stor trotsperiod samtidigt...!
Tack vare att han gått före och visat vägen VET vi ju att det blir bättre. Det kan ta något år dock... 8-)
Skicka en kommentar