Så otroligt livet är, vilka kurvbollar man blir servad. Jag var på jobbet för att lönesamtala med min chef igår, tillsammans med David. Det råkade också vara en av de första arbetstimmarna för en av mina kollegor som helt fruktansvärt mist sin nästan nyfödda dotter i cancer för bara några månader sedan.
Han såg ut som sorgen.
Den förut alltid glade och harmoniske mannen var belagd med en grå, sorgsen film. Han tyckte det var OK att vara tillbaka, men han blev upprörd över "alla som kom till jobbet med sådana där" sade han och pekade på Davids vagn. :-/ "Jag klarar faktiskt inte av det" fortsatte han. Fy. Fy FY FY FY fan. :-(
Usch. Jag förstår inte hur han klarar det heller, att ha väntat och väntat på sin bebis och sen förlora henne innan de knappt hunnit lära känna henne. FY. Och överallt går folk omkring och är glada och oberörda, som om livet bara fortsätter... Usch. :-( :-(
Jag kunde inte komma på något att säga, mumlade med i det han sade men hittade inga "rätt" ord att säga. :-( Jag gav honom en kram, hade kunnat hålla kvar honom där om jag vetat att det hjälpt. Men inte heller det vet jag. Sorg är inte något jag kan. Jag önskar jag hade redskapen att möta den. :-(
2 kommentarer:
Ja du... Det är någonting så hemskt och helt fel med att mista ett litet barn. Ett liv som bara just börjat. Det är helt svårt att se någon mening i det.
Men livet fortsätter. Det är ju det det gör. Obönhörligt. Det är det som känns så konstigt när man hamnat i den där bubblan av avstannad tid som en förlust kan orsaka.
Och gå bara till dig själv, så vet du hur du skall göra när du möter en människas sorg. Det finns inte så mycket att säga, men din blick, din famn och kanske dina öron räcker långt.
*kramar*
*kramar*
Skicka en kommentar