onsdag 24 februari 2010

Ogriplig stor sorg

Jag var på begravning i tisdags. Min kollega begravde sin son som gått bort.
Tårarna kommer så fort jag tänker på det. Det obegripligt orättvisa och yttersta hemska i att ett barn dör. :-(

Jag fattar inte hur man överlever något sådant? Hur klarar man allt det där "sista", hur klarar man att säga farväl? Jag klarar inte ens att skriva om det, klarar inte att tänka på det ens. :-( *tårar* Mitt hjärta spricker när jag tänker på min kollega och hans familj som skall gå vidare nu, ur denna sorg, med en son och en bror borta. För alltid. Så otroligt ledsamt. Så otroligt orättvist sorgligt och ödsligt.

Jag har inte varit på många begravningar och denna var utan tvekan den mest sorgliga (då har jag ändå varit på min fars älskade brors begravning, den var förskräcklig på ett helt annat vis). Här var det en familj som fick se sitt barn buret i kistan, så otroligt hemskt. :-( Så otroligt sorgligt.

5 kommentarer:

Morskan sa...

Det är det värsta.

I det här nya livet, _med barn_, ser jag mina barn i alla andra barn och oftast ler eller skrattar jag igenkännande.

Ibland vrider kniven om och fasan parkerar i magen.

Mina tankar till familjen och till dig, mig och alla andra föräldrar.

*kramar*

en annan sa...

Ja, det är så oerhört stort det här - att bringa nytt liv in i denna värld att bara tanken på att det en dag skall ta slut är för stor för att få plats i åtminstone min föreställningsvärld. Det gör ont i alla kanter bara jag försöker!

Tack för kramarna, jag skickar dem vidare också.

"bästisen" sa...

förskräckelsen och fasan på begravningar äm omvänt proportionell mot kiststorleken.

en annan sa...

:-( Sant!

en annan sa...

Och i min vidrigaste mörkaste fasa försöker jag om och om igen föreställa mig hur man kan trycka en sista kyss på en livlös kind - JAG KAN INTE DET GÅR INTE DET FUNKAR INTE TRASIGT ONT ONT ONT ONT!