Vardagsdramatik

Telefonen ringde och jag svarade glatt (tyckte jag) "Ja det är A, jag kan inte prata just nu!" varpå jag hör min far bekräfta i andra änden att det är OK. Just när telefonen ringde höll jag på att förhindra att Tobias skulle välta med stolen han klättrade på samtidigt som jag med andra armen höll David kvar vid bröstet han försökte äta från. Lite trixigt att prata just då alltså.

Pappa, morfar, den stackarn. Han tyckte jag lät gråtfärdig (kanske behöver jag gå på kommunikationsträning?) och hann föreställa sig ALLT MÖJLIGT HEMSKT och ringde till systern för att kolla om hon visste om något hänt. Han började till och med fundera på om det skulle gå att få tag på flygbiljetter söderut såhär pass sent på dagen.
När jag sedan ringde upp kunde vi klara ut att inga dramatiska händelser hade tagit plats här hos oss i södern... Lite senare ringde systern upp för att kolla vad som stod på.

Ja jösses... 8-) Jag måste kanske fatta mig lite mindre kort nästa gång och åtminstone inkludera anledningarna till varför jag inte kan prata så att jag kan bespara närstående onödig hjärtklappning! :-D