Ibland undrar jag hur mycket man förstör av sitt eget liv genom att tillåta sig att bli "programmerad" så som man lätt blir i dag. Jag menar, att man så ofta går och väntar på nästa steg, nästa mål. Att man även i sitt allra mest privata liv sätter mål och strävar mot dem.
Det är absolut inte fel att ha drömmar och sätta mål, missförstå mig rätt. Men att all den tid som fördrivs mellan dessa mål och fram till man nått sina drömmar skall vara 'väntetid' att 'fördrivas' känns fundamentalt fel.
Det är ju livet det, den där tiden mellan det extraordinära. Jag måste lära mig att leva det mer, låta det märkas och låta tiden kännas som något annat än en väntan på något annat.
Jag tror det kommer att lämna mig lite tom annars, om jag suttit och väntat och väntat och sen insett att allt det här som hänt på vägen faktiskt var det som räknades. Till och med dagar som denna, med förkylning och trötthet och snor och morgonrockar åt alla håll.
6 kommentarer:
Som någon uttryckte det: Det är själva resan som är målet...
Jag förstår exakt EXAKT hur du menar.
Ja det är ju mängder med kloka människor som kommit fram till detta redan, men jag skulle behöva någon som mötte mig i sovrumsdörren varje morgon och gav mig en örfil med budskapet "VAKNA!".
Mindfulness. Har jag funderat på en tid.
Mhmm!
...sen skulle jag behöva någon som kastade ur mig ur kontorsstolen halv tolv varje kväll också! Tror till och med jag skulle kunna komma ihåg ordet mindfulness på dagtid om jag bara sov lite mer.
XO) Gonatt syrran! :OD
Skicka en kommentar