Just nu känns det som om jag saknar en "tredje" arm när jag ammar Tobias. En arm att stöda hans huvud, en arm att hålla om hans ben. Och en tredje arm att hålla i den lilla armen som går som en helikopterpropeller runt runt runt och ömsom daskar i huvudet eller sidan på sig själv.
Om jag byter grepp och håller honom i handen (något han verkar nöjd med, han håller i min tumme) så börjar benet/benen sparka istället. :-) Jag får en vision av en liten kalv som diar när jag ser hans lilla arm snurra på, precis som svansen en nöjd kalv som äter. :-D Men jag vill hålla i armen ändå, för allt för ofta distraherar han sig själv med att ta tag i örat i förbifarten, eller slå i huvudet och då tappar han fokus på ätandet. Det är lika illa med hans små ben. När de hittar något att sparka på blir han också distraherad (det är tydligen oerhört intressant att undersöka saker med fötterna...).
Nu börjar han dessutom bli så lång att han sticker ut åt alla håll när han ligger i mitt knä också, så det är nästan enklast att ligga och amma. Eller sitta i soffan. Lite trist med tanke på hur bekväm poängen är, men men, tids nog får vi väl sitta i varsin poäng och titta på Bolibompa. Han i sin lilla, jag i den stora... 8-)
1 kommentar:
Jag hade ju inte någon poäng, utan satt alltid i soffan. Enstaka gånger i fåtöljen (det är mindre än ett halvår sedan jag slutade amma...), men då blev det trångt. Du får nog flytta till soffan.
När barnen blev större så höll jag inte längre om benen; ibland om det övre benet när vi myste ihop oss. Och så har jag för mig att jag ibland "satte" upp bäben i en något mer sittande position.
Jag minns den där vevande armen, men jag minns inte att det var något jätteproblem. Kanske i omgångar, enstaka amningar. Men när man inte håller om benen, så har man ju den där extra handen ledig. Jag tror att man liksom kan knosa ihop bäben litet också och verkligen tippa bäb in mot sig själv, för att låsa benen litet.
Ni får prova er fram! ;O)
Skicka en kommentar