Grrrr!

S har byggt en finurlig mediadator som vi använder för att titta på TV. Den är ju helt fantastisk i och med att man kan pausa realtids-TV och automatiskt spela in favoritprogrammen och se dem senare (när man har tid/lust). Sen kan man utan allt för mycket besvär titta på favorit tv-serierna som vi lagrat på datorn "under" mediaskalet också. Mycket roligare att titta på "Ugly Betty" när andan faller på än att vara tvungen att titta på reprisen av "God morgon Sverige" bara för att den är på när man sätter sig framför TV'n! :-)

Men...

Så har vi de där dagarna när mediadatorn hänger sig och man blir sittande med en frusen bild på TV'n och en hungrig bebis vid bröstet.

Det är ju inte läge att avbryta matandet, så där sitter man. Och stilla hatar den jäkla datorn som bara inte går att kommunicera med.

För naturligtvis har man inte kommit ihåg att ta med sig tangentbordet och lägga det inom "rätt" arms armslängds avstånd (dvs armen som Tobias inte ligger på just denna matning). Egentligen borde jag ha en checklista för hur soffan skall vara utrustad innan jag sätter mig för att amma Tobias....

1) Telefon (man kan ge sig attan på att den ringer när man glömt ta med den dit man sitter)
2) Mobiltelefon (ja och har man kommit ihåg att ta med sig fasta telefonen kan man ge sig den på att mobilen ringer någon annanstans i huset)
3) Fjärrkontrollen till mediaburken
4) Fjärrkontrollen till förstärkaren (ifall ljudet på någon kanal skenar, som det tenderar att göra ibland)
5) Tangentbordet till mediaburken
6) Vatten (vatten vatten, ständigt detta vatten som jag dricker för lite av och följdaktligen får ont i huvudet för om kvällarna, aldrig kommer jag ihåg vattenflaskan när jag går och sätter mig)
7) Frukt eller annat ätbart (rätt så ofta blir jag sittande lite för länge med gossen i famnen, frukten jag tidigare skurit upp hinner torka/bli brun och jag hinner bli hungrig)

Resultatet är en sådan arsenal med grejer att jag och Tobias knappt själva får plats i soffan!

Och alltid är det något jag glömt. Och alltid är det just den grejen jag behöver mest av allt. Alltså jag upplever rena "nära döden känslor" av törst när jag glömt vattnet, även om jag börjat vänja mig vid det nu. Jag försöker dricka mellan amningarna istället.

Det är inte lätt att vara senil.

Och inte blir man mer rationell och "klar" när gossen skriker som om han håller på att dö för att visa att han är GALET hungrig också. Då är det lätt att glömma allt vad toalettbesök och hunger heter...

Nåväl. Tur som var verkar min hjärna vara bra på att tillverka oxytocin och det funkar som en förtrollande "drog" när det gäller att få mig att tålmodigt sitta kvar och amma färdigt trots att jag mest av allt vill gå fram och hoppa på den envisa mediaburken som bara inte fattar att den skall fungera. 8-)

Wikipedia om oxytocin: http://sv.wikipedia.org/wiki/Oxytocin